Det har alltid varit svårt, det är det fortfarande. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill eller försöker förlåta, känslorna försvinner ändå aldrig iväg. Jag har lärt mig att sätta ord på känslorna. Längtan har alltid funnits finns där, att vilja ha det precis som alla andra. Ingen ska behöva genomgå den smärta jag har gjort. Det är inte mitt fel, jag vet det. Men sen så kommer alla känslor. Som ett slag i magen, du ser att slaget är påväg och försöker skydda dig men du hinner inte, du hinner inte. Det gör ont, en svidande känsla i bröstet när du kippar efter luft..