Vill inget annat än berätta men det går inte, det går inte. Varför ska det vara så svårt? Kommentarer som svider långt inne själen. Jag vet att ni kommer skratta bakom min rygg, jag vet det. Varför kan ni inte förstå? Fuck these foolish feelings.

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna. Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest. Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas. Jag har insett att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av det. Att falla till botten, slå sig hårdast och sedan komma igen. Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast. Att vara stark är att se ett ljus i mörket och alltid kämpa för att nå dit.

Riktiga vänner finns det inte alls många av. Man vet när man träffat den där riktiga vännen som är en vänskap livet ut. Personen eller personerna blir ens egen familj som syskon för man kommer så nära varandra, man vet allt om varandra och man sviker aldrig varann. Dom är lika sällsynta som diamanter, dom blir ens dyrbara skatt som man aldrig skulle klara av att förlora, dom blir ens ögonsten. Dom är inte alls som alla andra, helt annorlunda för dom förstår en fast man ibland inte ens hunnit sagt färdigt sin mening. Dom kan bara titta på en och fast man skrattar och leer ser dom rakt igenom en att något inte står rätt till och personen fixar ihop det direkt. Direkt sin vän vän börjar prata lägger sig pusselbiten på rätt plats igen . Personen blir aldrig sur eller arg om man gör helt fel beslut utan säger: vill inte se dig mer ledsen men lycka till, finns vid din sida jämt.

Det är inte alla som har en sån person som alltid finns där. Det finns dom som inte har någon alls och jag tycker det är hemskt, riktigt hemskt. Alla förtjänar att ha någon att dela ett skratt med, ha någon som alltid lyser upp ens väg hur mörkt det än verkar vara. Mobbning/Utfrysning är något av det värsta jag vet. Speciellt när det gäller killar som trycker ner tjejer, det är det värsta jag vet. Jag är inte den snällaste personen, speciellt inte mot killar. Jag låter inte någon trycka ner mig och är väldigt säker på mig själv egentligen, jag klarar av att folk kallar mig saker för jag vet innerst inne att det inte är sant.

- Jag vill bara tacka alla min vänner för att ni alltid finns där, även om jag gråter eller skrattar vet jag att ni alltid finns där vid min sida och det är en sån otroligt bra känsla. Utan er hade jag inte varit någon, det är ni som gör mig säker på vem jag egentligen är. Jag nämner inga namn men ni vet vilka ni är. Jag älskar er och kommer alltid att göra.

Jag vet att det känns hårt ibland men kom ihåg en sak, genom varje mörk natt, kommer morgondagen alltid bli ljusare. Det spelar ingen roll hur svårt det är, skjut ut bröstet och håll huvudet högt.. och fixa det.

Utsidan ger alltid första intrycket, så är det bara men en sak jag alltid undrat över är hur utsidan kan vara viktigare än insidan? Jag förstår inte hur folk runt omkring mig har mage att döma andra efter vilka dom umgås med, hur dom klär sig. Dom flesta köper likadana kläder för att inte bli utpekade som "hon med dom där byxorna".

- Allting kretsar inte runt utsidan. Det handlar om insidan så våga bjud på dig själv!

Bild från i måndags i stallet. Ester på golvet, jag till vänster, felicia i mitten, elvina till höger.